|
Om visor
Visor är inte helt lätta att handskas med. De är inte poesi och de är inte "låtar" i vanlig bemärkelse.
De är något annat, och vill man skriva visor, spela visor eller lyssna på visor så gör man bäst i att vara medveten om det.
Jag skriver nu inte bara visor. Jag skriver poesi och låtar också. Men att jag väljer att i första hand kalla mig vispoet beror
på två saker: För det första vill jag vara tydlig, man bokar inte in en vispoet på en krog för att sjunga "nåt med Creedence";
det finns gott om skickliga krogtrubadurer för sådana ändamål. För det andra känner jag medlidande med visan, med ordet såväl
som med företeelsen. De är båda smutskastade.
De unga skrattar åt gamla visor, de gamla fnyser åt nya. Det bygger på okunskap och invanda mönster, och är en fullt tillåten inskränkthet. Vad värre är: mitt i fältet
finns något fåtal visförespråkare som säger "allt kan vara en visa, även trash metal om man så vill, det spelar ingen roll hur det låter, om man kallar det en visa så är det en visa". Nonsens. Låt allting flyta samman, och du har dödat visbegreppet minst
lika effektivt som om du bara förkastat det från början. Nej, se i stället det som gör viskonsten till något annat än en musikgenre bland andra, nämligen
den opretentiösa hållningen gentemot musiken som sådan. Musikaliska egenskaper som takt, rytm, melodi, harmoni etc. står vispoeten till fritt förfogande. De
är inte en del av genrebegränsningen, varför visan framstår inte som en musikalisk genre, utan som en pseudomusikalisk konstgenre. Vispoeten är ett slags karikatör
som markerar de utmärkande dragen i valfri musikstil och gör dem till medel för att framhäva vispoesins många andra element. Dessa element fyller vart och ett
en liknande funktion, men de sidorna av viskonsten är vad jag vet inte i ett lika stort behov av debatt. Det är i den rena musikkonsten visan oftast tappas bort.
Självklart kan en visas musikaliska element visst vara baserat på trash metal, men en renodlad låt inom trash metal, eller någon annan musikstil för den delen,
kan aldrig vara en visa. Och nog är det möjligt för en visa att förvandlas till en låt av valfri stil, men inte utan att visbegreppet faller bort.
Det här är så kortfattat att de uppenbara luckorna i resonemanget antagligen är fler än tankarna som framgår, men det är inte heller tänkt som en
vattentät argumentation (finns det invändningar så är debatten öppen på min mail: tarroph@gmail.com). Det jag vill säga är att jag kallar mig för vispoet, snarare
än sångare/låtskrivare, trubadur, popstjärna eller något annat, av en anledning: att det är visor jag mestadels håller på med. Därför vill jag skapa en
medvetenhet om att det inte är möjligt att vare sig kasta bort visbegreppet eller sortera in det under något annat begrepp, utan att lida en stor förlust.
|